Skip to main content
Redo att utmana normer och främja hälsa, lärande och utveckling?
Utbrändhet och stress: 3 tankevurpor där vi alla behöver tänka om - Bodestad Psykologkonsult

Utbrändhet och stress: 3 tankevurpor där vi behöver tänka om (och en lösning)

Hur långt kan man höja sin prestation innan man faktiskt börjar sänka den istället? Är krav alltid av ondo när det gäller stress? Och vems fel är det egentligen när en person drabbas av utbrändhet?

Flera gånger den senaste veckan har jag samtalat med kloka kvinnor i min närhet. Detta är i sig inget ovanligt – sådana samtal sker mest hela tiden. Men jag har noterat ett ämne som återkommit på flera håll, och som har med stress och utmattning att göra. Så idag tänkte jag ägna mitt inlägg åt ett vanligt missförstånd som verkligen skulle behöva redas ut när det gäller stress.

Låt oss börja från början: vad är stress?

Innan vi går in närmare på det missförstånd som jag skulle vilja reda ut, behöver vi göra ett par nedslag i vad det här med stress och utbrändhet egentligen handlar om. Kortfattat kan man säga att stress uppstår när någon form av krav ställs på oss människor. Ibland kallar man dessa krav för stressorer, saker som orsakar stress. Kraven kan vara låga eller höga, kortvariga eller långsiktiga. Det är inte kraven eller stressorerna i sig som bestämmer hur vi mår av att utsättas för dem.

Krav, kontroll och stöd – rätt mix av 3 viktiga ingredienser

Krav ställs ju nämligen på oss hela tiden, i stort och smått i vardagen. Vad ska vi ha till middag? Kan du hjälpa mig med skosnörena? Svarade jag på det där mailet? Och så vidare.

Vad som påverkar vår upplevelse av stress är alltså inte kraven i sig. Så vad är det då som spelar roll för hur vi upplever dem? Jo, det handlar om balansen mellan kraven som ställs på mig, kontrollen jag själv har över min situation över tid och stödet jag får från viktiga personer runt omkring mig. Vi vet exempelvis att för höga krav i en situation där man själv  har låg kontroll, riskerar att leda till förhöjd stress och i förlängningen psykisk ohälsa.

3 faktorer: ett krav kan leda till förhöjd stress om…

  • Kravet överstiger mina inneboende resurser (kunskap, kompetens, ork, motivation med mera) att nå upp till kravet
  • Kravet inte står i proportion till vilken kontroll jag själv har över min situation över tid
  • Jag saknar tillräckligt stöd från min chef, mina kollegor, familjen eller andra runtomkring mig

Ju mer kontroll och ju bättre stöd jag får, desto högre krav pallar jag med. Faktum är att det bästa är att ha ”högt” på alla tre – höga krav med hög kontroll och en hög grad av stöd. För låga krav blir tråkigt i längden, för låg kontroll gör att jag känner mig maktlös och för lågt stöd gör att jag känner mig ensam, bortglömd eller rent av oönskad.

Läs mer: Krav och kontroll – så bemästrar du din stress (så att inte den bemästrar dig) – Ett Gott Arbetsliv

Tankevurpa 1: ”Att göra mer innebär alltid att få mer gjort”

Så nu har vi konstaterat att det inte bara är de krav som ställs på oss som påverkar hur vi mår av stress. Men det är inte det enda vi behöver veta om vi ska lära oss att hantera stress på ett mer hållbart sätt och undvika utbrändhet.

En tankevurpa som många av oss skulle behöva göra är att vi inte alltid får mer gjort genom att göra mer.

Låter det bakvänt? Titta på den här bilden så förstår du bättre:

Utbrändhet och stress: 3 tankevurpor där vi alla behöver tänka om

Visst, den här vackert handritade bilden som jag skapat i Paint kanske inte vinner några priser på en konstutställning – men den illustrerar ganska tydligt att jag bara får ut mer av att göra mer upp till en viss gräns. Efter att den gränsen nåtts och passerats, kommer jag att prestera sämre och få mindre gjort – även om jag fortsätter att göra fler och fler saker.

Detta betyder även att jag ibland skulle vinna på att tagga ner lite, och faktiskt prestera bättre på kuppen. Fråga elitidrottare och deras tränare: ibland är nyckeln till viktiga segrar faktiskt att sänka ribban något för sin träning, för att hitta en optimal nivå som håller hela vägen.

Dags att backa uppåt på kurvan? Lär känna dina egna stress-tecken

Så, när vet jag då om den stress jag känner börjar bli ett bekymmer på riktigt? För vissa kommer stress och utbrändhet krypande sakta under lång tid. Andra går in i väggen på ett mer dramatiskt sätt och kan exempelvis hamna i en situation där de plötsligt inte minns var de befinner sig, vad de precis höll på med eller hur de ska hitta hem.

Det finns vissa generella tecken på stress – nedsatt minne och fokus, huvudvärk och tryck över bröstet, hjärtklappning och ångestattacker. Men stress är individuellt och kan se olika ut för olika personer. Har man länge levt i ett högt tempo och kanske även varit drabbad av utmattning, kan man lära sig att känna igen sina egna tecken på att det börjar bli för mycket.

För mig personligen märker jag när minnet börjar svikta på riktigt – när jag glömmer bort orden mitt i en mening eller glömmer bort vad jag gjort dagen innan när någon frågar mig ”hur det gick på det där mötet igår”.

För andra kan det handla om att plötsligt börja vakna klockan 04 varje natt under en längre tid, med huvudet fullt av snurrande tankar. Du känner dig själv bäst – förhoppningsvis.

Utbrändhet och stress: 3 tankevurpor där vi alla behöver tänka om - Bodestad Psykologkonsult

Tankevurpa 2: ”Stress och utbrändhet beror främst på mig själv

Psykisk ohälsa till följd av stress drabbar allt fler människor i Sverige. Siffror från Arbetsmiljöverket tyder tyvärr även på att kvinnor drabbas i ungefär dubbelt så hög utsträckning som män. Vad detta beror på får vi titta närmare på i ett annat inlägg. Idag för vi nöja oss med att konstatera att stress och utbrändhet är verklighet för allt fler – det handlar om många tusentals svenskar varje år.

Därför är det för mig en gåta hur både förebyggande arbete och rehabilitering av dem som drabbats, fortfarande i så stor utsträckning verkar handla om individen. 

En person som behandlas för utbrändhet kan exempelvis rådas att:

  • Lära sig att ”säga nej”
  • Sköta sin sömn och återhämtning bättre
  • Träna kroppen och ta hand om sig själv
  • Lyssna mer till kroppens signaler och varva ner i tid

Men i otaliga fall är personen inte ensam, utan är ett symtom på en organisation där fler människor mår dåligt, är stressade och riskerar att drabbas av ohälsa de också. När en medarbetare äntligen kommit tillbaka, går plötsligt en annan medarbetare in i väggen och försvinner. Ibland i veckor, ibland månader, ibland i flera år.

Och inte blir det bättre av att en medarbetare som sjukskrivs inte alltid ersätts med en vikarie, eftersom det kan vara vanskligt att veta hur lång tid man behöver täcka. Detta leder till att de kollegor som är kvar, får ännu mer att göra eftersom de nu även ska täcka upp för den som är sjukskriven. Och vad riskerar denna ökade belastning att leda till? Ja, det säger ju sig självt.

Tankevurpa 3: skuld och skam att vara ”den som inte orkade”

När kollegorna får täcka upp för någon som är sjukskriven, riskerar detta även att spä på de skuldkänslor som många som drabbas av stress och utbrändhet redan känner.

Varför tog jag inte hand om mig själv bättre? Varför lyssnade jag inte på min kropp? Jag borde ha…jag skulle ha…om bara jag hade…

Och så vidare. Vi duktiga flickor och presterande pojkar är ofta extra bra på att lägga skulden på oss själva. Skammen över att vara ”den som inte pallade trycket” och skuldkänslorna över att inte ha gjort det där som man tycker att man borde – ta hand om sig själv, lyssna på kroppen – blir ytterligare sten på börda för den som redan mår dåligt och är utmattad.

Men stress och utbrändhet handlar inte alls enbart om dig som individ och vad du gjort för ”fel”. Väldigt ofta handlar det istället mer om ett sammanhang, en situation och en organisation som inte varit hälsosam och där det i längden hade varit omöjligt för dig – eller för någon annan – att orka hålla prestationen och motivationen uppe.  

Utbrändhet och stress: 3 tankevurpor där vi alla behöver tänka om - Bodestad Psykologkonsult

Lösningen: sundare normer för hållbar hälsa på arbetsplatsen

Så, när vi nu plöjt igenom detta veritabla träsk av stress, symtom och skuldkänslor – finns det då någon ljusning i slutet av tunneln? Finns det några lösningar? Ja, självklart. 

Om vi bestämmer oss för att inte (enbart) lägga skulden och ansvaret för stress och utbrändhet på individen, utan även lägger en del av krutet på att skapa hälsofrämjande arbetsplatser – då kan vi nämligen tillsammans börja vända skutan mot ett mer hållbart arbetsliv.

Och, du har väl inte glömt den vackra kurvan jag ritade ovan – lägre stressnivå kan många gånger ge högre prestation – och därmed större vinst, för dig som pratar det språket.

Hälsofrämjande arbetsplats: första steget på vägen

Så hur kan vi då gå tillväga för att vända skutan mot att bli mer hälsofrämjande och därmed mer lönsamma arbetsplatser?

Ett av de första stegen handlar om att synliggöra normer och förväntningar som finns på arbetsplatsen. 

Hur ser det ut på din arbetsplats? Några punkter att undersöka:

  • Vilka tider läggs möten?
  • Förväntas du svara i telefon och läsa mail dygnet runt?
  • Sitter ni i öppna landskap eller slutna rum?
  • Vilka möjligheter har du till paus, återhämtning och rörelse på arbetstid?
  • Hur flexibla är arbetstiderna, för att passa människor med olika dygnsrytm?
  • Hur anpassad är arbetsplatsen till olika funktionsvariationer?
  • Hur jämställd är arbetsplatsen?
  • Vilka möjligheter har anställda att påverka sina prioriteringar, sin arbetsbelastning och hur det egna arbetet organiseras?
  • Hur ser stödet och kommunikationen ut mellan chef och medarbetare och mellan kollegor?

Listan kan förstås göras ännu längre. Men jag sätter punk här, och hoppas att du fått inspiration till att ta första steget mot att göra din arbetsplats lite mindre stressande och lite mer hälsofrämjande. Det vinner vi alla på i längden.

Ta hand om dig!

–Lina

PS. Är du eller ditt företag intresserade av en föreläsning eller workshop om hur ni kan hantera stress och skapa en roligare, trivsammare och mer hälsosam arbetsmiljö? Kontakta mig så tar vi en fika och tittar på det närmare tillsammans!

Gillar du det jag skriver? Prenumerera på mina inlägg!



 


Att inte få likes: 4 saker du som förälder borde veta om nätmobbning (och 4 saker du kan göra)

Att inte få likes: 4 saker du som förälder borde veta om nätmobbning (och 4 saker du kan göra)

Internet och sociala medier är en enorm lekplats, och liksom på vanliga lekplatser förekommer det mobbning. Idag skriver jag om 4 saker du som förälder bör känna till om nätmobbning – och 3 saker du kan göra för att minska risken för att ditt barn far illa på nätet.  

Visste du att den genomsnittlige Facebook-användaren har 155 vänner? Det betyder att när du lägger upp en bild på Facebook, är det samma sak som att gå runt med bilden på ett plakat och visa upp den för över 24 000 personer – lika många som det bor i hela Laholms kommun. Det skulle inte många göra, men på nätet sprider vi våra bilder, tankar, åsikter och senaste middagstallrikar hejvilt omkring oss, ofta utan särskilt mycket eftertanke. Och detsamma gäller våra barn och unga.

Med jämna mellanrum hamnar jag i diskussioner med andra vuxna kring hur våra barn och unga egentligen har det i sociala medier, spelcommunitys och på andra mötesplatser på nätet. Det pratas om nätmobbning. Näthat. Nät-troll.

Ganska snart börja många vuxna att oja sig och komma med förbundstankar som ”Borde vi inte bara stänga ner alltihop?” eller ”Mitt barn ska minsann inte få ha Facebook förrän hon är 25 år!”.

Och visst, absolut, jag förstår tanken. Du är rädd om dina barn och vill skydda dem. Inget som helst konstigt med det.

Men liksom i många andra sammanhang, är ett förbud sällan särskilt verksamt mot roten till ett problem. Här är istället några saker du som vuxen bör känna till – och några saker du kan göra – för att ditt barn ska ha det bra både på nätet och i ”verkligheten”.  

För ditt barn kan nätet vara det viktigaste sociala forumet

Att barn och ungdomar använder nätet och sociala medier i större utsträckning än oss i tidigare generationer har väl inte undgått någon. Tjänster som Snapchat har helt och hållet byggt upp sin modell kring en strid ström av ständigt flödande bilder och meddelanden, som försvinner efter en kort stund. Det kommer alltid något nytt i flödet som alltid är vaket och i rörelse, dygnet runt.

Om ett barn eller en ungdom spenderar väldigt mycket tid framför datorn eller mobilen, är det vanligt att vuxenvärlden reagerar och tycker att det är något negativt och något som måste åtgärdas snarast. Man ”måste vara ute i friska luften” och ”träffa sina kompisar på riktigt också”, kan det heta, från välmenande vuxna.

Men faktum är att nätet – sociala medier, spel och andra nät-communities – är den viktigaste sociala arenan för många ungdomar idag. För en tonåring som är lite tillbakadragen och tycker att sociala kontakter är både knepiga, jobbiga och ganska tråkiga, kan en spelvärld, där man delar intressen och gör saker tillsammans, vara en välkommen tillflyktsort.

Just det, en tillflyktsort – ett ställe man flyr till, för att man trivs bättre där. Inte konstigt då att man som tonåring blir både ledsen, sur och säger emot när ens förälder för femtioelfte gången säger åt en att ”stänga av det där löjliga spelet och gå ut en stund i friska luften”.

Jag menar, tänkt dig själv att du var i en liknande situation – satt på en mysig restaurang och åt din favoriträtt kanske. Tillsammans med ett par goda vänner du inte träffat på ett tag. Och så plötsligt kommer någon och tänder upp ljuset och säger att ”nehej, nu måste alla ut i friska luften!”. Inte skulle du bli jätteglad?

Att inte få likes: 4 saker du som förälder borde veta om nätmobbning (och 4 saker du kan göra)

1 av 3 unga är utsatta för någon kränkning på nätet

Enligt Friends Nätrapport från 2016 har var tredje ungdom någon gång utsatts för någon form av kränkning på nätet. Tjejer blir oftare utsatta i sociala medier medan killar oftare drabbas i spel. Detta beror främst på i vilka forum som tjejer respektive killar befinner sig på nätet, var de umgås mest. Den vanligaste formen av kränkningar är elaka kommentarer eller sårande meddelanden. Men det är även vanligt att känna sig utanför i den sociala gemenskapen på nätet. Att inte få några likes, eller bara några få, medan kompisarna får tio- eller hundratals, kan bli en tydlig markering. 

Läs mer: Friends Nätrapport 2016

Bara varannan som blir utsatt berättar det hemma

I Friends Nätrapport framkommer också att bara drygt varannan ungdom som blir utsatt för nätmobbning eller kränkningar på nätet, berättar detta för någon vuxen hemma. När jag frågar ungdomar om varför de inte vågar prata med vuxna hemma om vad som händer på nätet, är ett vanligt svar: ”jag är rädd att de ska ta mobilen och datorn ifrån mig”. Unga är rädda att vuxna i deras närhet ska ta ifrån dem mobilen eller datorn, vilket skulle göra att de hamnade utanför sin sociala gemenskap. Istället för att riskera detta, väljer därför många att vara tysta.

Givetvis finns även andra orsaker, som skam, rädsla för att mobbningen ska förvärras eller oro för att föräldrar och andra vuxna ska bli arga. Kanske blir man utsatt för kränkningar i ett forum där man vet att man egentligen inte får vara. Viktigt är i alla fall att konstatera att långt ifrån alla barn och ungdomar som råkar ut för saker på nätet berättar det spontant hemma.

Nätmobbning börjar nästan alltid i ”verkligheten”

Det är lätt att som vuxen tro att mobbning och kränkningar i sociala medier är ett nytt fenomen och att våra barn var mycket mer skyddade från mobbning förr i tiden. Vuxna har ofta även en missuppfattning om att det främst handlar om anonyma kränkningar från okända ”troll”.

Men faktum är att de allra flesta unga som blir utsatta för kränkningar på nätet, blir utsatta av någon de redan känner. Någon som går i samma klass, på samma skola eller spelar i samma fotbollslag. Och vanligen har mobbning och kränkningar redan förekommit på skolgården eller i omklädningsrummet innan de uppstår på nätet.

Nätet, sociala medier och spel är bara en arena, ett medium – inte en egen värld skild från ”den verkliga” världen. För barn och ungdomar idag är nätet och ”verkligheten” samma sak. När vi vuxna nostalgiskt börjar prata om att göra saker IRL – In Real Life – tittar ungdomar konstigt på oss och frågar om vi möjligen menar AFK – Away from Keyboard.

Att inte få likes: 4 saker du som förälder borde veta om nätmobbning (och 4 saker du kan göra)

4 saker du kan göra som vuxen för att förebygga nätmobbning

Så vad kan jag då som vuxen göra för att minska sannolikheten att mitt barn far illa på nätet? Här kommer tre tips:

Bygg en tillitsfull och respektfull relation för ditt barn

Jag är ledsen, men om du hade förväntat dig en quick fix, en enkel grej att göra nu direkt – då måste jag göra dig besviken. Att hjälpa ditt barn att navigera på livets farvatten, kräver att du bygger en relation av tillit och respekt från start. Har du en god relation med ditt barn från början, blir det lättare – även om det fortfarande inte alls är lätt – att tillsammans närma sig det som är jobbigt, skamfyllt eller hemskt. 

Ditt barn behöver känna att hen kan lita på dig och att du kommer att göra ditt bästa för att förstå och hjälpa, även om ditt barn gjort något som du i första läget kommer att blir arg över.  

Visa intresse – utan att snoka

Att ha en god och tillitsfull relation till sitt barn, innebär ju även att visa intresse. Att fråga hur dagen har varit, vad barnet tycker om, vad som gör barnet glad, vilka barnets vänner är och vad de tycker om att göra ihop. Precis som du frågar din partner eller dina vänner, frågar du (troligen) ditt barn om såna här saker när tillfälle ges. För att visa intresse, visa att du bryr sig, lära känna ditt barn ännu mer och följa med i vad som händer i ditt barns liv.

I familjer som inte präglas av lika stor tillit och respekt, händer det att föräldrarna inte nöjer sig med att fråga sina barn eller prata med dem, utan även börjar ”snoka”. Det kan börja oskyldigt, som att kika igenom barnets mobil när hen är på toa, eller kika över axeln när barnet sitter och spelar på sitt rum.

Men det kan också fortsätta i större skala, som att kräva att få lösenordet till barnets konton på sociala medier och sedan övervaka alla inlägg, kommentarer och bilder.

Barn, och framför allt ungdomar i tonåren, har en egen integritet och vi föräldrar har aldrig rätt att veta allt. Självklart ska vi göra allt vi kan för att skydda våra barn, inom rimliga gränser. Men ibland får man väga personlig integritet mot risk för att bli utsatt.

Och jag är verkligen den förste att medge att gränsen mellan att ”visa intresse” och att ”snoka” verkligen är hårfin och att det finns en gråzon däremellan. Men en tumregel kan vara att ställa dig själv frågan: ”hade jag velat att någon vuxen i min närhet hade gjort samma sak mot mig?”

Värna ditt barns egen integritet

Jag skruvar olustigt på mig lite grann varje gång jag ser en förälder lägga upp en bild på ett äldre barn på nätet, där det är uppenbart att barnet inte blivit tillfrågat om detta är okej. Återigen, jag har själv lagt upp bilder på min egen dotter på Facebook utan hennes samtycke (hon är i skrivandets stund 1,5 år) och det är möjligt att hon en dag kommer att vara vansinnig på mig för det. Men jag är mycket noga med vilka bilder jag lägger upp, hur ofta och vilka som kan se dem.

En viktig sak att minnas när det gäller nätet och sociala medier, är nämligen att du i princip aldrig kan ta bort något du en gång lagt upp på nätet. Bara för att du plockar bort en bild från Facebook, betyder det inte att flera personer i din bekantskapskrets redan laddat ner eller kopierat bilden och skulle kunna sprida den över hela världen, teoretiskt sett.

Var en god förebild själv

Detta är självklart det allra viktigaste tipset. Barn gör som vi gör, inte som vi säger, vilket vi redan konstaterat otaliga gånger. Och om vi vuxna verkligen vill göra skillnad i våra barns liv och bidra till ett öppnare, varmare och mer inkluderande klimat, både på nätet och i ”verkligheten” – då måste vi ju börja med oss själva.

När vi vuxna helt öppet inför hela världen bråkar, pratar skit, förtalar varandra, hotar och skriver rasistiska, sexistiska eller andra kränkande saker – då signalerar vi samtidigt till våra barn och unga vad som är okej.

Men samtidigt gäller ju det omvända – ju mer inkluderande vi vuxna är på nätet, desto mer bidrar vi till att skapa forum och arenor där både barn, ungdomar och vuxna kan trivas och dela med sig tillsammans.

Självklart har man rätt att uttrycka även starka och kontroversiella åsikter på nätet, precis som överallt annars. Jag menar inte att nätet ska bli en hippie-hage av spirande grönska och harmoni. Men man kan exempelvis ha i åtanke att allt som är olagligt i ”verkliga livet” – hot, förtal, trakasserier, ofredande – även är olagliga på nätet. Att det finns saker som är okej, och saker som inte är det. Precis som alltid.   

Praktisk övning

Nästa gång du får en stund att prata med ett barn eller en tonåring i din närhet – pröva att dela med dig först, innan du börjar fråga. Visa din senaste bild på Facebook eller Instagram och berätta lite om var, när och i vilket sammanhang den togs. Om barnet visar intresse, leta upp andra bilder eller statusar och diskutera. Kanske har du läst en spännande artikel eller sett ett roligt klipp?

Vem vet, kanske hamnar ni i en jättespännande diskussion – och lär er något nytt bägge två? 

–Lina

Skulle du vilja veta mer om hur föräldrar och skola kan jobba med nätmobbning och kränkningar i spel och sociala medier? Jag håller föreläsningar och workshops för skolor och föräldragrupper, även för barn och unga. Nyfiken? Kontakta mig så berättar jag mer!

Gillar du det jag skriver? Prenumerera på mina inlägg!



 


Normer - bra, dåligt, härligt, farligt? 6 frågor och svar från psykologen - Bodestad Psykologkonsult

Så utmanar du normer – med ett enda enkelt verktyg

Normer – vad är de bra för, egentligen? Behöver vi dem? Hur påverkar de oss? Och vad händer när vi bryter mot dem?

Det är min fasta övertygelse att en del av den psykiska ohälsa vi ser i dagens samhälle, beror på olika normer som blivit för snäva . Och jag är också övertygad om att vi kan få fler att må bra och utvecklas, om vi bara vågar bredda och vidga våra normer lite grann.

För detta behöver vi ett enda enkelt verktyg. Men för att få tillgång till det, måste vi först besvara några enkla frågor. Beredd? Nu kör vi!

Var är en norm, egentligen?

Aah, redan här har vi stött på en klurig och spännande fråga. Det som är så lurigt med normer, är nämligen att de, bland annat, är osynliga för personerna som ingår i dem. 

Utmärkande för en norm är bland annat att den:

  • Är självklar för dem som ingår i eller följer den. 
  • Är något vi lär oss, både uttalat och mellan raderna, när vi vistas i den miljö där normen råder.
  • Beror på tid, plats och situation – det som är norm på jobbet är kanske inte lika förväntat hemma eller på fotbollsplanen.
  • Får konsekvenser om man bryter mot den – det är ofta först då den ens blir synlig.
  • Är föränderlig, det vill säga inte hugget i sten utan ständigt uppe för omförhandling. Vad som är norm idag skiljer sig markant från vad som var norm för 50 år sedan, exempelvis.

Varför behöver vi normer?

I grunden kan man säga att normer är något bra, något som vi människor behöver för att överhuvudtaget kunna leva tillsammans i någon form av civiliserade samhällen. Om vi alla exempelvis skulle köra bil på vilken sida av vägen vi ville, skulle saker och ting snart bli ganska röriga i trafiken. Normer är ofta små saker – regler och överenskommelser – som behövs för att såväl enorma städer som små samhällen ska fungera någorlunda harmoniskt.

Vi har inte bara normer som reglerar lag och ordning, utan även normer som talar om för oss hur vi ska fira olika högtider och ritualer eller hur vi ska hantera vardagliga situationer på ett kulturellt accepterat sätt i just vår egen miljö. Normer är kortfattat en samling skrivna och oskrivna regler som talar om för oss hur vi ska orientera oss i vår gemenskap på ett så smidigt sätt som möjligt.

En norm är alltså i grunden oftast något bra – något som underlättar, skapar gemenskap och sammanhang och som gör tillvaron förutsägbar. Och förutsägbarhet, det är bland det bästa vi människor vet. Det är därför de flesta av oss faktiskt ogillar förändring, hur öppna och nyfikna vi än utger oss för att vara. Men det där får vi avhandla i ett annat inlägg.

Normer - bra, dåligt, härligt, farligt? 6 frågor och svar från psykologen - Bodestad Psykologkonsult

Varför är det viktigt att prata om normer?

Om normer är något bra och något som gör att saker och ting i våra mänskliga samhällen fungerar smidigare – kan vi då inte bara låta normerna finnas där, som guider och vägvisare? Och visst, absolut – många gånger fungerar detta jättebra, helt obemärkt.

Men det finns även normer som gör att människor hamnar utanför. Som gör att vissa människor känner: ”jag passar inte in”. Och som vi ska se lite längre ner, riskerar detta att i värsta fall leda till ohälsa. Att ständigt känna sig utanför eller missförstådd kan vara oerhört tärande, även om utomstående kan uppfatta att det handlar om obetydliga småsaker, som ordval, blickar eller små kommentarer.

Jag nämnde tidigare att normer är osynliga för dem som följer eller finns inuti dem – och att det får konsekvenser om man bryter mot normen. Just därför är det viktigt att vi, åtminstone ibland, påminner oss själva om att normer också är föränderliga och att de kan omförhandlas och vidgas så att fler människor kan bli inkluderade.  

Vad finns det för risker med snäva normer?

Normer är oftast i grunden någon bra. Men när en norm blir för snäv, gör det att vissa människor inte får plats inom ramen. 

Risker med snäva normer är bland annat att människor:

  • Går miste om intressen, sociala relationer, studier, yrkesval och många andra saker, för att man upplever att man inte passar in i en viss norm eller tillhör en viss grupp.
  • Känner sig osynliga. Om jag aldrig ser eller hör personer som liknar mig på min arbetsplats, på TV, i reklam, i radio, på bussen eller någon annan stans i offentligheten, kan det skapa en känsla av att ”sådana som jag finns inte, eller får inte synas”.
  • Känner skam. Om jag exempelvis identifierar mig som kvinna, men inte upplever att jag har de intressen eller attribut som en kvinna förväntas ha enligt normen, kan jag undra vad som är fel – och i värsta fall uppfatta att det är mig det är fel på.
  • Drabbas av psykisk ohälsa. Att ständigt känna att man inte passar in, måste förställa sig, anstränga sig bortom sina egna gränser, spela en roll eller göra saker man inte trivs med, kan vara oerhört tärande för en människa och kan leda till ohälsa.

Vi har alla idag en mängd olika normer att förhålla oss till. Kring saker som sysselsättning, arbetstid, prestationer, social status, utseende, materiell standard – listan kan göras lång.

Och ju fler normer vi har att förhålla oss till, desto större blir risken att inte passa in eller leva upp till någon av alla normer.  

Normer - bra, dåligt, härligt, farligt? 6 frågor och svar från psykologen - Bodestad Psykologkonsult

Vad kan jag göra för att bli mer norm-medveten och norm-utmanande?

Att börja få syn på och ifrågasätta normer kan kännas både svårt, jobbigt, skrämmande.

Var ska jag börja? Hur gör man? vad säger man? Och kommer inte folk att tycka att jag är rent ut sagt skitjobbig, som plötsligt börjar ifråga sätta saker till höger och vänster?

Jag förstår att det kan kännas så. Men faktum är att det inte alls behöver vara svårt eller krångligt att börja bli lite mer norm-utmanande i sin vardag.

Det enda du behöver är egentligen ett par norm-glasögon.

Ett par glasögon som du sätter på dig – inte hela tiden varje dag, men någon gång då och då. Och när du sätter på dig de här glasögonen, kan du börja ställa frågor som du inte har ställt förut (och kanske ingen omkring dig heller).

Varför är det på detta viset? Vem har bestämt det? Vem gynnas, vem missgynnas? Hur skulle vi kunna göra istället, så att fler blev inkluderade?

De här enkla frågorna kan man lägga som ett filter ovanpå nästan allt. Och jag lovar dig – när du väl börjar, är det lätt att bli fast. Plötsligt har du förvandlats till en norm-detektiv, som nosar upp och undersöker normer i stort och smått.

Och jag lovar dig en sak till – att prata om normer är något som engagerar och berör. Vissa blir arga, andra blir rädda. Några går igång så att det bara gnistrar i ögonen. Men få lämnas helt oberörda. 

Förändring kräver att jag gör något annorlunda. Att jag säger, tänker, känner, vill något annorlunda. Det kräver att jag blir berörd, att jag får syn på något och börjar förstå.

Börjar förstå, så att jag kan börja förändra.

Nyfiken på hur man använder ett par norm-glasögon?

Jag brinner för att hjälpa andra människor att se mönster och samband som de ännu inte kan se själva. Att sätta fingret på, spegla, visa. Och ta första steget mot en långsiktig förändring.

Sedan 2016 är jag certifierad normingenjör via Add Gender i Stockholm. Tillsammans med dem, och på egen hand, hjälper jag organisationer att vidga normer och bli mer inkluderande.  Jag har även skapat flera kurser på ämnet Norm-utmanande föräldraskap, via micro learning-sajten Daily Bits Of.

Läs mer: Norm-utmanande föräldraskap – min e-kurs hos Daily Bits Of

Är du nyfiken på det här med normer, och hur du och din organisation skulle kunna använda norm-glasögon för att främja hälsa, lärande och utveckling?

Kontakta mig, så berättar jag mer. Och vem vet – tillsammans kanske vi kan få syn på något som förändrar allt.

–Lina

Gillar du det jag skriver? Prenumerera på mina inlägg!



 


Därför borde du sluta städa - psykologens 4 bästa tips - Bodestad Psykologkonsult

Därför borde du sluta städa: psykologens 4 bästa argument

När är ditt hem ”okej städat” enligt dig? Hur ofta behöver du dammsuga för att känna att du inte får dåligt samvete? Hur länge skulle du kunna låta ditt hem vara ostädat, innan det skulle börja störa dig? En dag? En vecka? Eller ett halvår?

Dagens inlägg handlar om psykologens 4 bästa argument för varför du borde sluta städa – eller åtminstone ta det betydligt lugnare med dammvippan.   

I lördags hade jag glädjen och lyxen att få sitta med tre av mina allra bästa vänner och äta hotellfrukost på ett spa i Varberg. Det är verkligen inte varje dag det händer, och jag njöt såklart av varje sekund. Njöt av att umgås med mina sköna, kloka, roliga, omtänksamma vänner. Och av, du vet – hotellfrukost. 

Vi kom inte helt oväntat att tala om familjelivet och småbarnscirkusen och hur man jonglerar barn, familj, jobb och allt annat man vill hinna med. Vi kom in på olika tips och råd för hur man kan göra vardagen åtminstone lite mer smidig, mitt i alla logistiska övningar.

Och när jag hade haft en stunds utläggning om varför alla barnfamiljer borde få sin mat hemkörd till dörren, frågade en av mina vänner om jag hade några fler life hacks för småbarnsföräldrar som jag tyckte att andra borde anamma.

Vad jag svarade?

Psykologens råd till barnfamiljer: sluta städa

Jag erkänner att jag sa detta med en viss reservation i rösten, eftersom det idag är nära på tabu att erkänna att man inte städar regelbundet.

Va? Vill du att dina barn ska bli sjuka och dö? Tänk om det kommer förbi någon från Sköna Hem eller Residence och vill fotografera ditt hem lite spontant, vad gör du då? 

Så sa givetvis ingen av mina tre vänner. De förstod vart jag ville komma.

Som av en händelse lyssnade jag på programmet Stil i P1 på vägen hem från Varberg, där de pratade just om att hitta sin egen stil och göra som man vill. De pratade om en excentrisk man i England som inte hade städat sin lägenhet på över 30 år. ”Ta det lugnt”, var hans råd till de engelska husmödrarna – ”efter de första fyra åren blir inte smutsen så mycket värre”.

De intervjuade även Jenny Damberg och Agnes Wold, som båda har pratat och skrivit återkommande om vår tids städ- och renlighetsmani, och om hur den hänger ihop med den ständiga ansvars- och skuldbeläggningen av kvinnor. ”Om du inte städar ordentligt blir dina barn sjuka – då har du misslyckats”. 

Läs mer: Jenny Damberg: Att inte städa är feministiskt motstånd – Tidningen ETC

Därför borde du sluta städa: psykologens 4 bästa argument

En röd tråd i min blogg, liksom i min verksamhet som föreläsare och utbildare, är övertygelsen om att vidgade normer gör att fler människor får plats – och därmed får större möjlighet att må bra. Dagens inlägg handlar om fyra argument till varför du borde sluta – eller, åtminstone, kraftigt dra ner – på dina städ-ambitioner.

Därför borde du sluta städa - psykologens 4 bästa tips - Bodestad Psykologkonsult

1. Du får en bättre relation med din partner (och/eller dig själv)

Studie efter studie, artikel efter artikel, visar att städning och hushållssysslor är bland de ämnen som par och familjer tjafsar mest om. Detta kan bland annat handla om att man har olika förväntningar eller olika bilder av vad man anser vara en acceptabel nivå av sunkighet i hemmet. Om en partner har en betydligt högre eller lägre ribba än en annan, är det upplagt för missnöje – från båda hållen. En tycker att det är för stökigt, en annan att ”du tjatar ju baaaara om städning jämt”. Det ryktas även om studier som visar att kvinnor blir störda av stökighet betydligt lättare än vad män blir – men jag har ännu inte fullt funnit belägg för detta.

Så gör du: diskutera med din partner vad ni båda har för förväntningar, på er själva och på varandra, vad gäller städning. Vad är viktigt för vem, och varför?

Du som har stort behov av ordning, hur blir det för dig när hemmet är rörigt? Blir du visuellt överstimulerad av alla saker överallt? Blir du trött och stressad inombords när det är rörigt ”utombords”?

Och du som inte berörs av att ha det stökigt och dammigt – vad är viktigt för dig? Hur mycket skulle du kunna tänka dig att ”höja din ribba” för att mötas på halva vägen med din partner? Vad känns rimligt för dig?

2. Du får mer tid till annat

Vi är alla bekanta med det här konceptet om att dygnet har 24 timmar och att detta är samma för oss alla. Enkel matematik ger då att om vi tar bort några uppgifter vi brukar göra, frigör vi tid som vi kan lägga på något annat. Förslagsvis något roligare. 

Så gör du: Enas med din partner (och/eller dig själv) mer detaljerat kring vad som faktiskt är en rimlig, realistisk nivå på städning och renlighet i just ditt/ert hem. Måste det dammsugas flera gånger i veckan? Behöver tvätten verkligen både strykas, vikas och läggas undan så fort den är torr? Ju fler småsysslor och moment som går att skala bort, eller göra mer sällan, sparar både tid och energi att lägga på något roligare istället.  

Tiden som blir över använder du förslagsvis till något som ger glädje, energi och pepp. Lägg tiden på dig själv, eller se till att du och din partner lägger den på varandra. Vem du än lägger den här extra tiden på, stärker du en relation, även om det skulle råka vara med dig själv. 

Därför borde du sluta städa - psykologens 4 bästa tips - Bodestad Psykologkonsult

3. Du hjälper till att bryta en osund norm

Jag är för det mesta en ganska lugn och stabil person, Men om det finns något som kan göra mig provocerad ibland, så är det att läsa vissa heminredningsmagasin där en barnfamilj i centrala Stockholm kokett visar upp sin superminimalistiskt välstädade, kliniskt rena och in i minsta detalj genomtänkta våning ”som de bara råkade snubbla över och kände att, den köper vi och totalrenoverar!”. Det finns idag en uppsjö av tidningar, tv-program, bloggar, Instagramkonton, Pinterest-boards och andra kanaler där den som vill kan bli fullkomligt bombarderad av perfekta, välstädade och smart organiserade hem.

Men det är få ställen (undantaget den alldeles underbart befriande Facebook-gruppen ”Family living – the true story”) som visar upp hur det faktiskt ser ut hemma hos en genomsnittlig småbarnsfamilj i Sverige. Tvätthögar i hela soffan, chipssmulor på golvet, en överbliven papperstomte från julen 2013 – när såg du det på Instagram senast? Nej, just det.

Att inte städa, det är idag är ett statement. Det är ett rebelliskt långfinger i luften åt orealistiska ideal som ingen människa skulle hinna eller orka leva upp till, ens om man försökte. Och tur är väl det. För det finns ju trots allt få saker som kan kännas mer meningslösa, än att damma av en hylla som inom två dagar kommer att vara exakt lika dammig igen. 

Så gör du: när du väl börjat göra allvar av att sluta städa eller åtminstone dra ner på din städning, se då också till att faktiskt nämna detta för andra lite då och då. Tala om för dina vänner, när ämnet kommer upp, att du bestämt dig för att prioritera ner städning och istället lägga tiden på annat som du prioriterar högre. På så sätt bidrar du till att vidga normen av vad som är ”normalt” och rimligt. Att lägga upp en bild av ditt vardagsstök på Facebook eller Instagram, med en ironisk, lite rolig bildtext, lockar garanterat också till skratt och igenkänning hos dina kontakter i sociala medier.

4. Du känner dig stärkt i din integritet

Att bryta mot normer man inte håller med om eller tycker borde finnas, är inte bara till hjälp för andra runtomkring. Det ger också en oväntat härlig och kittlande känsla av makt, integritet och ”jag gör minsann som jag vill”. Det är en power-boost att våga göra något som känns läskigt, tabubelagt eller nästan skamligt – och sedan upptäcka att det inte alls var så farligt när man väl gjorde det.

Jag har aldrig varit särskilt pedantisk av mig just vad gäller städning (den energin har jag, i egenskap av duktig flicka, lagt på annat istället). Och jag kan, på riktigt, ibland stanna upp och känna hur gött det faktiskt är att inte ha så himla ambitiösa krav. Känna att det är jag som bestämmer, att jag inte måste städa för någon annans skull än min egen.

För jag lovar, det kommer aldrig att komma hem någon städpolis till dig och bötfälla dig för bristfällig damning eller för att ditt diskberg överstiger tillåten maxgräns.

Och, kanske ännu viktigare – ingen kommer sannolikt att tacka dig för att du la din dyrbara tid på att dammsuga bakom spisen eller torka alla prismorna i kristallkronan separat. Det är inte sådana saker vi minns, det är inte sådant som människor blir ihågkomna för.

Sikta hellre på att bli ihågkommen som ”hon som lagade så härliga middagar”, ”han som bjöd så mycket på sig själv” eller ”hen som alltid lyssnade så bra när man hade något bekymmer”. 

Så gör du: Har du människor i din närhet som brukar anmärka på din städning? Ta då med dig ett av mina favoritcitat, som även får avsluta inlägget:

Oroar du dig för ting som är små? Då är du väl inte större än så.

Vad gör du för att bryta mot osunda renlighetsnormer? Dela gärna med dig i kommentarerna nedan, eller på Bodestad Psykologkonsult på Facebook.

–Lina

Gillar du det jag skriver? Prenumerera på mina inlägg!



 


Psykologens tips för bättre möten - Bodestad Psykologkonsult, Göteborg

Därför misslyckas dina möten (och så gör du istället): psykologens 7 tips för bättre möten

Har du någon gång suttit i ett möte, där du ganska snart börjat tänka på annat? ”Vad gör jag här? Vad blir det till middag idag? Har han samma tröja på sig som igår?”. Och hur många gånger har du gått ut från ett möte, och på vägen ut frågat en kollega vad som egentligen bestämdes – och ni har två helt olika svar? Dåliga och ineffektiva möten är sannerligen ett slöseri med tid på arbetsplatser runt om i vårt avlånga land, varje dag. Därför ägnar jag dagens inlägg åt att tipsa dig om hur du undviker 7 vanliga mötes-misstag.

”Committee: a group of people who keep minutes, and waste hours”. 

Känner du igen detta torra skämt? Grattis, då är du kanske lika mycket av en mötes-nörd som jag. 

(Minutes är det engelska ordet för mötesanteckningar, för dig som inte sitter riktigt lika fast i mötes-träsket).

Mitt jobb som skolpsykolog består, liksom många andra jobb, av väldigt många möten. Och genom åren har jag, baserat på erfarenheter av både väldigt bra möten – och väldigt dåliga möten – börjat ana vissa tendenser. Så idag, kära läsare, tänkte jag ägna inlägget åt att hjälpa dig att vässa din mötesteknik och faktiskt skapa möten som är både effektiva, produktiva och – Gud förbjude – kanske till och med roliga.

Målet: bättre och mer inkluderande möten

Och framför allt handlar det om att skapa möten som är inkluderande. Det vill säga, möten där allas röster, tankar och åsikter blir hörda. För detta krävs ibland att vi sträcker oss lite utanför ”sitta-runt-ett-bord-med-varsitt-block-och-penna”-normen. Låt oss därför utforska lite närmare vad du kan göra för att skapa mer inkluderande möten på just din arbetsplats.

Misstag #1: Du har inte tydliggjort syfte och mål

En annan klassisk kaffemuggs-text på kontor runt om i världen är ”I survived another meeting that should have been an email”. Och det ligger faktiskt en hel del i även detta torra skämt. För en av de allra mest grundläggande frågorna att ställa sig innan man planerar ett möte är förstås: behövs det här mötet verkligen? Kan informationen förmedlas eller besluten fattas på något annat, smidigare sätt?

Alla möten – ja, alla möten – bör föregås av att du besvarar två enkla, men ack så viktiga, frågor:

  1. Vad är syftet med mötet (varför ska vi ha det)?
  2. Vad är målet med mötet (vad vill vi åstadkomma)?

Om du inte själv kan svara på de här två frågorna, är det bara att vända tillbaka till ritbordet. Möten som inte har ett varför och inte har ett vad, tenderar att bli möten där diskussioner bara snurrar runt runt, där folk blir frustrerade och där inget av substans varken sägs eller beslutas.

Jag kan låta överdriven, men tro mig – efter endast fem år som kommunanställd blir man något av en veteran på området. Och detta handlar inte bara om oss som är något mer strukturerat och byråkratiskt lagda. Det handlar också om tillgänglighet och inkludering. Väldigt många människor känner sig obekväma inför situationer där de inte vet något alls om vad som ska hända.

Att åtminstone förbereda dina mötesdeltagare på vad ungefär ni kommer att fokusera på, kommer att skapa trygghet för de kollegor som har ett stort behov av förutsägbarhet och struktur. Och jag lovar, detta stämmer troligen på betydligt fler av dina kollegor än du tror.

Lösning: tydliggör syfte och mål och testkör dem gärna på en kollega, så att de verkligen är t-y-d-l-i-g-a.

Psykologens tips för bättre möten - Bodestad Psykologkonsult, Göteborg

Misstag #2: Du har inte förberett dig – eller de andra deltagarna

Om svaret på de två frågorna ovan är att ja, mötet behövs verkligen, då är nästa viktiga steg att välja ut vilka som ska delta i mötet och bjuda in mötesdeltagarna. Allra helst bör du bjuda in deltagarna med en skriftlig dagordning. För vissa kan detta kännas överdrivet byråkratiskt, krångligt och tråkigt. Men om deltagarna inte vet någonting alls om innehållet, är risken att de helt enkelt struntar i mötet. 

Det är även en stor risk att mötet blir betydligt mindre effektivt, eftersom ingen på förhand har kunnat tänka till kring de punkter som ska avhandlas. Alla idéer, beslut och diskussioner måste då börja från noll i samma stund som mötet börjar, vilket gör att du och deltagarna börjar i en uppförsbacke. 

En kort, informell dagordning med några punkter i ett mail, gör stor skillnad jämfört med ett möte där alla deltagare (utom du, förhoppningsvis) stiger in i mötet helt ”blanka”.

Lösning: välj noggrant ut de deltagare som faktiskt kan bidra på mötet, och bjud in dem med en kortfattad skriftlig dagordning.

Misstag #3: Du har inte ramat in mötet tillräckligt

Återigen handlar det om små saker som skapar en trygghet och tydlighet för alla som deltar. Om du som håller i mötet lägger bara någon minut på att gå igenom ramarna för mötet, kommer många gnagande frågor att lösas upp och deltagarna kan fokusera bättre på själva innehållet.

Ramarna för mötet är saker som:

  • Syfte och mål för mötet – repetera som inledning på mötet för att försäkra dig om att alla är med på tåget
  • Vilka är vi som deltar i mötet? Presentationsrunda om inte alla känner varandra.
  • Hur lång tid är avsatt för mötet?
  • Annan praktisk info, exempelvis om/när det blir kaffe, om folk ska stänga av sina mobiler eller något annat

Genom att helt kort gå igenom detta, kan ni flytta fokus från praktiska frågor och lägga det på innehållet istället. Jag kan nästan garantera att du bland dina kollegor har flera som ganska snart har vandrat iväg i tanken, om de här frågorna inte blir besvarade direkt.

Lösning: lägg en kort stund på att gå igenom ”det självklara” för att undvika att folk sitter och undrar över något.

Psykologens tips för mer inkluderande möten - Bodestad Psykologkonsult, Göteborg

Misstag #4: Du har inte styrsel på mötet och fördelar inte ordet

Detta är nog bland de vanligaste misstagen jag mött i mina år som både anställd och aktiv i en uppsjö av ideella föreningar och andra grupper. Om ordförande eller den som håller i mötet inte har taktpinne och åtminstone då och då för tillbaka diskussionen till huvudämnet, kan möten bli hur långa och hur oproduktiva som helst. När du ser och hör att dina deltagare börjar sucka, se sig omkring, titta på klockan eller pilla med mobilen – då är mötet inte riktigt på banan för tillfället.

Självklart måste möten innehålla utrymme för sidospår, skämt och lite flams, praktiska frågor och annat som inte hör till ämnet. Men du som håller i mötet ansvarar för att ni efter en stund ändå fortsätter där ni var i ämnet, för att inte skapa irritation och slösa med människors dyrbara tid. Tänk på att ett möte med tio anställda kostar tio gånger deras timlön för företaget. All bara ”babbla” bort så mycket tid och pengar vinner ingen på – bokstavligt talat.

Ett bra uppstyrt möte handlar även om att fördela ordet och talutrymmet. Detta kan göras på flera sätt, exempelvis genom en klassisk ”runda” där var och en får ge sin syn på frågan. Man kan även använda post-it-lappar, digitala verktyg som mentimeter.com eller andra former, för att verkligen se till att alla får delta och bidra. Det är bra att ha en viss variation, eftersom vi människor fungerar olika. Vissa pratar helst, andra tänker bättre när de skriver. Pröva dig fram!

Lösning: träna på att skapa balansen mellan att tillåta vissa utsvävningar och att hålla dig och de andra till dagordningen eller huvudämnet.

Pro tip: tycker du att detta är svårt? Be en kollega som är bättre på det att vara mötesordförande, så kan du själv fokusera på en annan roll i mötet.

Misstag #5: Du ser inte till att någon antecknar (eller antecknar allt själv)

Okej, så nu börjar ni komma igång – deltagarna är på plats, syfte, mål och ramar är avklarade, du håller i taktpinnen och mötet flyter på. Men efter en stund, mitt i en intressant diskussion, kommer du på – det är ingen som antecknar! 

Att anteckna på möten är för många människor inte världens roligaste och mest inspirerande uppgift. Men om inget av det som sägs eller beslutas blir nedskrivet, finns många risker.

För det första är risken mycket, mycket större att det som beslutades inte blir av. Folk hinner glömma bort vad de skulle göra innan de hunnit ut genom dörren och utan anteckningar att falla tillbaka på, blir det svårt för den enskilde mötesdeltagaren att komma ihåg vad ni bestämde.

För det andra är risken större att deltagarna går ut från mötet med helt olika bilder av vad som sades och vad som beslutades. Detta försvårar det fortsatta arbetet, eftersom olika medarbetare riskerar att sätta igång med helt olika saker som de alla är helt övertygade om att ni bestämde på mötet.

För det tredje blir det nästan omöjligt för den som eventuellt missade mötet, exempelvis genom att vara sjuk eller ha VAB, att ta del av vad som bestämdes och delta i det arbetet på ett bra sätt.

En fälla man ibland gör är att som anordnare med mötet också ta på sig att skriva. Detta är i princip en omöjligt uppgift, eftersom det är mycket svårt att både hålla i taktpinnen för mötet, styra samtalet, fördela ordet och skriva ner det som sägs på en och samma gång. Utse någon annan att skriva, gärna på förhand så att den personen har med sig papper eller dator och är lite förberedd på sin uppgift.

Lösning: bestäm innan mötet vem som ska anteckna samt när och hur anteckningarna ska skickas ut till deltagarna efteråt.

Psykologens tips för mer inkluderande möten - Bodestad Psykologkonsult, Göteborg

Misstag #6: Ni sätter inte SMARTa mål under mötet

Detta är ett annat klassiskt misstag. När saker beslutas på möten, händer det tyvärr väldigt ofta att besluten föregås av långa, vindlande diskussioner och att själva beslutet då blir så otydligt att deltagarna går ut från mötet med varsin bild av vad som bestämdes. Ingen bild är de andra lik och deltagarna börjar därför agera utifrån vad de tror att ni beslutade, även om det inte alls stämmer.

När jag jobbade på ett av världens största IT-företag på ett kontor i Nederländerna i början av 00-talet, fick jag bekanta mig med många begrepp och förkortningar från företagsvärlden. Vissa av dem är bortglömda och förbi sedan länge, men ett har stannat kvar som en ledstjärna i mitt fortsatta arbete, både på jobbet och i mina ideella engagemang.

SMART är en förkortning som du kan använda som tumregel, för att verkligen tydliggöra vad som beslutas i ett möte, så att alla går därifrån med samma bild. Det finns lite olika varianter av vad de olika bokstäverna står för, men detta är vad jag fick lära mig på stora IT-företaget i Nederländerna:

S = Specific – det man beslutar ska vara så specifikt som möjligt. Det som är luddigt, blir inte gjort. Så är det bara.

M = Measurable – det som beslutas ska helst vara mätbart på något sätt – när vet vi att vi har uppnått målet?

A = Agreed – deltagarna måste vara överens om det som beslutas, annars kommer vissa av deltagarna helt enkelt att strunta i beslutet.

R = Realistic – självklart måste målet eller beslutet ha en förankring i verkligheten. Detta gäller exempelvis tidsplan och arbetsbelastning.

T = Time-related – det ska helst finnas en tidskomponent med i beslutet. När ska det göras, när ska det vara klart?

Det viktigaste är såklart inte att varenda litet beslut som fattas i varenda möte ska genomgå alla dessa fem steg. Men det är bra att vid oklarheter fråga sig om alla på mötet verkligen är överens om eller förstår vad som bestämdes.

Detta kan du göra både som mötesledare och som mötesdeltagaren, genom att säga något i stil med ”så har jag uppfattat det rätt att vi nu bestämde att…?”. Dina kollegor som sitter och undrar samma sak, kommer att tacka dig.

Psykologens tips för mer inkluderande möten - Bodestad Psykologkonsult, Göteborg

Misstag #7: Du följer inte upp

Grattis, du har nu tagit dig igenom hela mötet efter konstens alla regler! Nu återstår bara en liten detalj: att göra verkstad av allt som ni bestämde på mötet (som nu står i protokollet, tack vare att du på förhand bad Carina från utvecklingsavdelningen att föra anteckningar på mötet).

Om ni bestämde er för ett nytt möte längre fram, ska det mötet inledas med att följa upp hur det har gått med allt det som ni beslutade idag. Syftet med alla möten bör ju någonstans vara att tillsammans tänka ut vad som är de bästa stegen framåt just nu, i den verksamhet där ni befinner er. Syftet med möten är att komma överens om vad som behöver göras.

Sedan återstår bara att göra.

Lösning: följ upp det som beslutades, antingen på nästa möte eller individuellt med deltagarna efterhand.

Pro tip: ta gärna en runda i slutet av mötet där ni går igenom vilket eventuellt stöd, hjälp eller resurser som behövs för att verkställa de beslut som ni tog på mötet. Har alla vad de behöver för att göra jobbet gjort? Om inte, hur kan vi lösa det?

Vad tycker du är viktigast för ett riktigt bra möte? Dela gärna med dig i kommentarerna nedan, eller på Bodestad Psykologkonsult på Facebook. Jag är nyfiken!

–Lina

Gillar du det jag skriver? Prenumerera på mina inlägg!



 


Stressad? Så undviker du 3 vanliga stressfällor - Bodestad Psykologkonsult

Stressad? Så undviker du 3 vanliga stressfällor

Känner du dig ibland stressad över det enorma utbudet i vårt moderna liv? Den aldrig sinande strömmen av saker som du borde hinna med, borde delta i, borde göra, se, smaka, testa, besöka, uppleva? Idag skriver jag om 3 moderna stressfällor – och hur du gör för att undvika dem.

När jag var liten och inte ville gå och lägga mig, brukade jag ”hota” mina föräldrar med att jag skulle bli ledsen om jag inte fick vara uppe. Mitt motiv känner säkert de flesta barn – och småbarnsföräldrar – igen: jag ville ju inte missa något, genom att gå och lägga mig och sova medan de andra stannade uppe! Hellre satt jag vaken tills ögonen gick i kors och jag fick bäras till sängen. Jag hade ju åtminstone inte missat något viktigt. Victory!

Alla känner vi ibland en viss rädsla för att missa något. Att inte hänga med, att göra andra besvikna, att hamna utanför. Denna rädsla är fullt mänsklig, men kan i dagens moderna samhälle leda till att vi blir så stressade att vi mår dåligt.

Idag tänkte jag skriva om 3 moderna stressfällor som lurar runt hörnet varje dag för oss aktiva livsnjutare – och berätta hur du gör för att navigera förbi dem.

Fälla #1: FOMO – Fear Of Missing Out

Den första fällan ska jag villigt erkänna att jag är den första att trilla i, nästan precis hela tiden. FOMO hade kunnat vara en karaktär från Sagan om Ringen – en lurig liten alv som retsamt hoppar omkring och ständigt pockar på uppmärksamhet utan minsta avbrott. FOMO, Fear Of Missing Out, handlar om den mer eller mindre medvetna rädslan för att missa något roligt, spännande, intressant eller bara trevligt.

”Om jag missar att gå på torsdagens after work med kollegorna, kanske de har en superrolig kväll utan mig och skapar interna skämt som jag inte kommer att förstå dagen efter? Tänk vad utanför jag skulle känna mig!” 

FOMO är säkerligen ett fenomen som alltid funnits eftersom vi människor alltid levt i grupper och samhällen. Men med Internet och sociala medier, där det helt plötsligt går att hålla koll på vad hundratals av ens vänner och bekanta har för sig, har denna rädsla för att missa något plötsligt tagits till en helt ny nivå. vi jämför oss med andra och bombarderas ständigt med inbjudningar till olika evenemang. Föreläsningar, loppisar, konserter, seminarier, innebandyturneringar och mingelfester – man skulle ju ha sin kalender full för resten av livet om man så bara tackade ja till en bråkdel av utbudet.

Stressad? Så undviker du 3 vanliga stressfällor - Bodestad Psykologkonsult

Och det är här som många människor idag – inklusive jag själv – blir stressade. För hur många timmar vi än har på vår vecka, finns det aldrig ens i närheten tillräckligt många timmar för att hinna med allt som vi skulle kunna göra. Utbudet är helt enkelt bisarrt stort, och vår stenåldershjärna kan inte riktigt hantera detta. Här gäller det att ibland ta fram sin djungelmachete och hacka ner en del av utbudsdjungeln – mer om det lite längre ner.

Fälla #2: FODO – Fear Of Disappointing Others

FOMO har en kusin, som egentligen är ännu jobbigare eftersom den här karaktären även kan fylla oss med skuldkänslor inför andra människor. FODO, Fear Of Disappointing Others, handlar om rädslan att göra andra besvikna. Vi har ofta en föreställning om att andra människor räknar med oss, sätter sitt hopp till oss och vill att vi ska delta i saker. Och allt som oftast stämmer ju givetvis detta – min familj saknar mig när jag kommer hem sent, min chef räknar med att jag gör mina arbetsuppgifter, mina kollegor och affärskontakter räknar med att jag dyker upp till möten och annat som är planerat.

Men många gånger tillskriver vi våra medmänniskor betydligt högre förväntningar än vad som verkligen är fallet. Vi tror att människor kommer att bli ledsna, besvikna eller inte tycka om oss för att vi missar något eller ställer in ett möte. Detta är bland annat en av många orsaker till att många människor idag har en hög sjuknärvaro, det vill säga går till jobbet fast de är sjuka, av rädsla för att göra andra besvikna genom att stanna hemma. 

Men faktum är att våra medmänniskor ofta har en betydligt större förståelse än vi ibland tror. Och dessutom är de allra flesta människor alldeles för upptagna av sina egna vardagsbestyr och förtretligheter, för att hinna haka upp sig särskilt länge på andras. Vi tänker alla på oss själva och våra närmaste först – andra kommer alltid i andra hand. Folk bli sällan så besvikna eller ledsna för att vi ställer in något planerat eller delegerar en uppgift till någon annan. Ibland – helt ärligt – märker de det inte ens. Trots att vi själva tror att vi är viktigast i världen…

Fälla #3: additiv stress

Både FOMO och FODO har en förälder – en övergripande gemensam nämnare som ligger till grund för dem båda. Denna gemensamma nämnare kallas additiv stress och handlar i korthet om att vi idag kan jämföra oss med andra i en utsträckning som aldrig tidigare varit möjlig.

Med hjälp av Internet och sociala medier kan vi idag hålla koll på flera tusen personer och deras förehavanden – när som helst, dygnet runt. Och på många sätt är detta förstås roligt, inspirerande och spännande. Vi är av naturen nyfikna och vill gärna veta och ta del av vad andra människor gör.

Det som gör att vi blir stressade är återigen får stenåldershjärna. Den kan nämligen inte riktigt greppa att vårt Facebook-flöde består av fyrahundra olika människor. Istället tror vår hjärna att det är en annan person som gör allt som dessa fyrahundra gör tillsammans.

Hjärnan tänker då att ”om den personen på en helg både hinner träna inför Vasaloppet, baka söta cupcakes med sina barn, laga ekologisk pasta från grunden och reparera en gammal amerikanarbil – då borde jag ju också hinna det, eller?”. Vi tror att vi kan jämföra oss – en enskild människa – med hela vårt Facebook-flöde eller vår Instagram-feed, som kan bestå av hundratals eller tusentals olika människor.

Läs mer:Additiv stress – så undviker du Facebook-hets och Instagram-ångest – Ett Gott Arbetsliv

Och det säger ju sig självt: om vi jämför oss med hundratals, ibland tusentals, andra människor och tror att vi ensamma ska kunna göra samma saker som alla dem tillsammans – då kommer vi att känna oss stressade. Vi blir rädda att missa allt kul som ”alla andra” gör, och rädda för att göra ”alla andra” besvikna när vi inte ställer upp på saker.

Så vad kan man då göra för att inte bli helt tokig och sönderstressad i denna strida ström av möjligheter, erbjudanden och chanser?

Stressad? Så undviker du 3 vanliga stressfällor - Bodestad Psykologkonsult

Mina tips: så hanterar du stressfällorna

Att hantera de här fällorna och bli mindre stressad, handlar i grund och botten om att lära känna dig själv, dina egna genuina intressen – och dina egna gränser. Det är förstås lättare sagt än gjort, men jag tänkte hjälpa dig på traven genom några enkla tips.

För det första handlar det om att renodla sina egna intressen. Och här vill jag vara tydlig med att det handlar om saker som är genuina intressen för dig, saker som du idag tycker är roliga, spännande och intressanta. Ingen kommer någonsin att ge dig en medalj för att du gör saker som du tycker eller tror borde vara dina intressen.

Om du tycker om politik, engagera dig i ett parti, visst! Du kommer säkerligen att stormtrivas. Men om politik snarare är det tråkigaste du vet, slösa då inte din tid med att gå på en politisk paneldebatt där du håller på att somna redan under välkomsttalet. Gå hem och baka en tårta istället, eller gå på yoga, eller åk ut och fiska, eller tokdansa till några riktigt skamligt dåliga, härliga låtar hemma i din lägenhet. Gör sådant som du tycker om – livet är för kort för allt annat.

Läs mer: Duktiga flickors guide till att prioritera

För det andra handlar det om att börja bena i var våra upplevda krav faktiskt kommer ifrån – och framför allt, från vem. Många gånger visar det sig nämligen att de där kraven vi trodde att ”alla andra” hade på oss, egentligen mest kom från oss själva och inte hade så mycket förankring hos andra.

Jag tänkte avsluta med några kort frågor du kan använda, för att hjälpa dig själv att bena ut vad som är viktigt för just dig och vad som känns värt för dig att göra. 

Checklista: 6 korta frågor för att bli mindre stressad

När du får en inbjudan till ett evenemang eller funderar på att göra något, ställ dig dessa frågor för att kolla av att det verkligen är värt din dyrbara tid och energi.

  • För vems skull gör jag detta, egentligen?  
  • Tillhör detta något av mina allra främsta intressen?
  • Är detta mitt jobb, ingår detta i min arbetsbeskrivning?
  • Vem tror jag skulle bli besviken om jag inte gjorde detta?
  • Vet jag att de skulle bli besvikna, eller gissar jag bara?
  • Hur betydelsefulla är dessa personer för mig? Hur väl känner jag dem?

Praktisk övning

Innan vi avslutar, skulle jag vilja att du plockade fram din kalender. Titta på den närmaste månaden och se om du kan hitta en sak som du skulle kunna avboka. Någon som du egentligen inte alls är intresserad av, som inte kommer att ge dig något och som inte berör någon av personerna i din närmaste krets. När du väl har hittat det (ofta går det ganska snabbt) – avboka det.

Jag lovar. Jorden kommer inte att stanna. Men du kommer sannolikt att känna dig lite lättad.

–Lina

Gillar du det jag skriver? Prenumerera på mina inlägg!